Från ******** till Rikard

Vet inte riktigt varför jag känner som jag gör i detta ögonblick...
Börjar sakna kärleken...
Börjar känna mig så sjukt jävla ensamen...
Vet inte riktigt vad som händer...
Brukar trivas med att vara själv...

Men just nu känns det bara som att jag är för ensamen.
Jag hjäper alla runt mig,
så mycket jag bara kan.
För att glömma mitt eget psyke?

För att glömma all skit?
Jag vet att man inte kan fly.
Så varför försöker man alltid omedvetet göra det?

Mår allmänt piss.
Blir konstant påmind om viket jävla missfoster jag är.
Och vem fan skulle egentligen vilja ha ett sådant?

Vet inte varför jag försöker tro att saker blir bättre...
För visst blir det bättre, i perioder.
Men jag vet ju att jag kommer tillbaka till helvetet ändå...

Visst, jämför jag med hur illa det har varit,
då är mitt liv bättre i nutid.

Men...
bra skulle jag inte påstå att det är.

Ångesten kryper sig på.
Vill inte!

Vill inte vara fel,
vill inte ha alla minnen,
vill inte ha den här skiten!

Dem få personer som faktiskt kan få mig på bättre tankar är långt bort.
Och det är lång tid till jag kommer träffa dem.

Varför försöker jag?

jag vet varför jag kämpar,
jag vill inte att helvetet vinner över mig.
Jag låter inte skiten vinna.
Och jag vill fan inte dö med den här skiten.
Det ska inte följa mig till graven.

Men... har jag inte redan lidit nog?
Har inte dem dryga 18 åren av ångest, felsteg, död och allmänt helvete varit nog?
Kan inte allt få bli bra igen?
:/

Nåja, nog med att tynga ner stackars läsare, vi hörs när jag är stabilare...
ciao