Keep fighting!
"What if I'm not... enough?"
Skulle tvivla på att någon i den här situationen inte tänkt den tanken.
Mitt liv är i någon annans händer-
Hurvida jag kommer få må bra eller ha ångest för resten av livet avgörs inom en tidsperiod som räknas i månader...
Vet inte... förstår inte....
Jag hatar verkligen ovissheten....
Och tanken att det finns fler som känner det här...
Det gör mig allt annat än lugn...
När dem värsta vågorna av det dyker upp vill man helldre dö...
Jag vet ju däremot att det inte är särkilt troligt att det skulle gå så dåligt.
Men just det faktumet-
Dem har makten att förvägra mig mitt liv...
Dem har makten att säga att jag inte kommer få vakna en dag utan den fruktansvärda påminelsen...
Vet inte... Vill bara ha det klart,
Svart på vitt.
Ett godkännande.
Diagnosen i sig...
Därifrån vet man ju åtminstonne att det går framåt!
När man har diagnosen är man ju godkänd för hormoner och att bli av med...
klumparna...
Att kunna vakna... veta att jag aldrig mer behöver se dem...
Vill att det ska ha hänt...
Men åtminstonne veta att den dagen garanterat kommer...
Skulle göra allt så mycket mer värt...
För kampen i sig,
När jag inte kan vara säker på att jag blir av med det...
om man vet var ens kamp leder är det mycket lättare...
Att inte veta vad hon antecknar...
Att inte veta vad dem tänker...
Vill inte...
Oh well...
Även om lägga sig ner och dö skulle kännas som det bästa allternativet ibland vet jag dock att det inte kommer bli mitt val...
Det liv jag levt hitills är inte dem minnen jag framförallt ska lämna efter mig...
No way!
Well, kampen fortsätter...
Vad man än gör, har man väl nått botten kan man bara gå uppåt...
Klart man faller ibland...
Men nog fan ska jag nå den förbannade jävla kanten nån gång!
Life fucks with us all...
Man får göra det bästa av situationen och helt enkelt ta sig igenom det...
Om så majoriteten av livet är skit är det dem bra sakerna man kommer minnas...
Och i framtiden lär man vara lyckligare ju fler bra minnen man har- så man ska se till att skapa dem.
hej rikard! låter som om du behöver ett litet pep-talk!
självklart kommer det bli bättre. de kan inte förvägra dig hjälp du ber om. nog att det kan ta tid att få diagnosen färdig och påbörja den riktiga behandlingen, men tillslut får man det om man är säker på sin sak. det eller att det visar sig att man faktiskt har någon riktig psykisk sjukdom, typ.
haha. fattar du vad jag menar?
aja. annars om man är otålig kan man ju ta tag i saken på egen hand utan hjälp av långsamma svenska sjukvården. men då kostar det en hel del, men pengar kanske kan köpa lite lycka trots allt. operera bröst kan man nog få fixat på privata kliniker för runt 40 000.
testosteronbehandling kan man få hjälp med av privata kliniker i till exempel danmark. om du är intresserad av det kan du fråga mig mer om det på min blogg eller adda mig på facebook och snacka mer: http://www.facebook.com/samharamm
kliniken jag vet om och själv har haft kontakt med (och charlieftm) heter finns på http://cphclinic.com/ och var en livräddare för mig! Står inget om ftm-hjälp på den sidan, men du kan mejla dom eller bäst: ringa! De kan sina grejer och är seriösa.
hör av dig! ha det bra :)
läste nånstans att de är ytterst få som de inte godkänner . man kan vara rätt sjuk i huvudet och de ger en diagnosen ändå.
