Väntan...

Jag har, då jag inte klarar att säga det till mina föräldrar på vanligt, skickat iväg ett mejl.
Antingen det bästa eller sämsta jag någonsin fått för mig att göra.
Nu väntar jag för att få någon form av svar.

Bryter dem kontakten med mig, då vet jag alla fall vad dem tycker.
Reagerar dem inte så negativt har jag mer stöd.

Jag har inget att förlora egentligen...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0