Pipa...

Mina cigg är slut.
Så när jag behöver nikotin får det bli pipa...
Skräp tobak i pipa...

Aja, det är bättre än inget.
Men jag är ändock lite bitter...

Men hursomhelst...
I övrigt är jag utråkad...
Någorlunda nyvaken...

Ska troligen inte göra så speciellt mycket idag.
Titta vidare på zombie loan kanske...

Försöka tvätta...
Om jag orkar...

Jag känner mig dock helt jävla död i huvudet just nu.
Helt känslomässigt nerstängd.
Och bara jävligt omotiverad till allt.

Väck mig någon?

För det känns som att jag inte vaknat...


dricker kallt kaffe...
men druvsocker...

Lär fortsätta träna sen...
För att kanske...
Jag vet inte...
Börja se mer rätt ut...

För det är så mycket jag kan göra just nu...
Tränar man minskar klumparna...
"Brösten"...
Och man börjar se lite bättre ut...
Det känns värt...
För då förbättrar jag situationen...
lite alla fall...

Om man ska klara den här tiden...
Då får man helt enkelt göra så mycket man bara kan...
Träningen hjälper mig lite.
Namnbytet kommer hjälpa mig en del...
Det är något att se framemot just nu...
Att skicka in papperna.
Att få det godkänt...
Sen är det även något att se fram emot att kunna skaffa ett nytt leg efter.
Med rätt namn...
Och att få det.

Efter hela den processen är klar så hoppas jag på att ha fått min remiss.
Efter som jag lever på dem små sakerna.
Att se fram emot något...

Det är väl så.
Min tillfälliga taktik för att klara väntan.
Osäkerheten...
Helvetet.

Undvika ångesten genom att alltid ha något att glädja mig åt...
Eller... det minskar ångesten alla fall.
Och att rensa huvudet med träningen...

Det känns värt.

För jag ska klara mig.
Jag ska få leva som mig själv.
Få se rätt ut.
Få vara jag.

Bara...
Få känna mig rätt...

Helvetet ska inte vinna.

Jag vill att saker ska gå fortare,
men hälldre vänta och att något händer.
Än att inte försöka alls.

Jag hatar bara osäkerheten.
Att inte veta när saker händer.
Och att inte äns veta hur man ska leva med vanliga situationer...

Att alltid behöva förklara sig.

Jag vill att det någon gång bara ska vara så naturligt.
Inga frågor.
Inga brännande frågande blickar.

Att folk faktiskt enkelt kunde se att jag är jag.
Att jag faktiskt skulle se rätt ut...



Men... jag vet inte...
Vad jag ska göra sålänge.
Inte många alternativ...

Helt enkelt bita ihop,
Vänta på att allt blir bättre...
Och helt enkelt försöka göra det bästa av situationen...

För i slutändan kommer jag få bli lycklig.
Och stolt att jag klarade det.

Men det får räcka med tänkande för tillfället.
Bye// Rikard

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0