Från ******** till Rikard

Är på ganska sugigt humör just nu,
Vaknade tidigare av att få veta att en av mina närmsta vänners släkting kommer dö inom snar framtid.
Ca 3 månader tror dem.

Även om personens död inte rör mig,
då jag inte känner honom,
så rör det mig att min vän mår dåligt av det.

Dessutom suger denna dag, då det jag ska göra är att tvätta.

:/

Blääääh!

Är även sjukt bitter på att jag inte vet när jag kan komma iväg till psyk.
Fortfarande inte fått höra något från dem.
Vet att jag måste ordna upp mitt liv för att en utredning ska kunna komma igång.
Det suger.

Läste en del om hormoner och shit i en tidning igår.
Längtar!
Vill att saker ska bli bättre nu...
Inte om 1-2 år!
NU!

Jag pallar inte.
Ångesten kommer i omgångar,
Det känns verkligen inte bra att jag måste vänta så länge.
Först få tag i psyk, Vilket troligen kommer få gå via en remiss,
Då dem är omöjliga att få någon faktisk kontakt med.
Så först komma till vårdcentralen, Få en remiss till psyk, för att träffa dem några gånger och sedan få en remiss för utredning,
Sen är det 1 års utredning innan jag kan få någon behandling.
Då ska dem skicka en remiss för att jag ska hamna hos någon som gör tester om saker,
och sedan kan själva testosteron behandlingen inledas.
Vänta ännu längre för att faktiskt få komma iväg åh göra operationer.
:/

Känns som om det faktiskt aldrig kommer ske,
Att jag faktiskt inte kommer palla.
Men jag har inget annat val än att kämpa.

Det är bara så helvetiskt jävla jobbigt.

Har förövrigt givit upp på att förklara trans till folk.
Så dem jag träffar får helt enkelt höra att jag är kille,
Det är inte relevant för dem att veta vad jag har för kropp om jag inte skulle hamna i någon sexuell relation med dem.
Och då jag inte är bekväm nog med mig själv för det,
Så är det ytterst otroligt att det blir relevant.